Vilsen för en stund

Plötsligt blev hon medveten om att hon befann sig i skuggan igen. I sällskap med den där otillfredsställande känslan av att ha tappat bort sig själv. Precis som under de där sommarveckorna för många år sen, när andra fått skina i kapp med solljuset, medan hon själv gav upp om utrymmet och upplevde sig krympa vecka för vecka. Då när hon ännu inte förstod och lätt anpassade bort sina egna behov. Mönstret att anpassa sig efter andras behov och vara tillmötesgående var fortfarande starkt i henne. Hon var medveten om sina egna behov, men hade svårt att kommunicera dem till andra. Och lyckades hon med det var det nästan alltid med ett medföljande inre skav av dåligt samvete. 

Under många år beskrev hon sig själv som en flexibel person, eftersom hon kunde anpassa sig efter olika personer, situationer och sammanhang. Att vara flexibel upplevdes ofta som något positivt. Framför allt på jobbet. Flexibel och ansvarsfull. Men det kunde ju också bli för mycket av det goda. En dag insåg hon att det hade blivit på bekostnad av henne själv. Det var när hon gick kursen "Cognitive Profiling and Executive Functioning" som hon förstod hur mycket energi det egentligen hade tagit från henne, att alltid vara så flexibel och anpassningsbar. Hennes hjärna var inte så flexibelt lagd som hon hade trott. 

Nu fortsatte en blandning av känslor att leka kurragömma inombords i väntan på vilken av dem som skulle upptäckas först. Tankarna hade fastnat i samma gamla tvivel och självkritik. Bekant och samtidigt ovälkommet. De tumlade runt, runt som i en torktumlare - vilket också resulterade i en slags orkeslöshet. Förutom viljemässig frustration. Hon ville ju så mycket. Men vågade inte fullt ut tro på sig själv. 

Förändringstider var på gång. Ledigheten skulle snart vara slut. Hon kände av skiftet. Tryggheten hade visst åkt på semester och lämnat över till den mer rastlösa oron. Snart skulle hon vara tillbaka i vardagen igen. Hon behövde verkligen ett mellanrum av egen tid nu för att landa och känna in sig själv. 

Vad ville och behövde hon ta med sig in i den kommande tiden, och vad var hon redo att lämna kvar?

Hon hade ingen klar riktning ännu, men många olika möjligheter. En sak visste hon. Hon behövde tillåta sig att tro på sig själv och sina framtidsplaner. Hon behövde återta kontrollen över sitt liv. Hon kunde inte styra över alla tankar och känslor som väcktes inom henne, men hon kunde fortsätta öva på att möta dem på nya sätt och göra mer medvetna val. Hon behövde skapa sig en vardag med plats för återhämtning, reflektion och sådant som fick henne att må bra och känna sig mer som sig själv igen. Hon behövde ge sig själv utrymme – för att sedan kunna kliva fram och låta sitt eget ljus ta plats, tillsammans med alla andras.

Hon som är jag.

Foto: Nina Larsson