Glitterkoftan

Allt oftare valde hon glitterkoftan, i stället för offerkoftan. I den mindes hon precis vem hon var och vad hon kunde. Hon kände sig både inspirerad och inspirerande. Inte bättre än någon annan - men inte heller sämre. Hon hade det hon behövde inom sig och hon kände att hon kunde bidra. Hon kände tillit till andra - och till sig själv. Hon visste vem hon var och hon levde efter det. Hon tillät sig att drömma stort och att längta. Det bar henne framåt. Hon hade kontakten inåt och litade på det som kom till henne. Hon lyssnade till sitt hjärta, sin intuition. Om hon ville ringa en vän, så gjorde hon det. Hon byggde inte upp några begränsande hinder genom att tänka att hon kanske störde eller ringde olägligt. Hon bara ringde.

Hon var medveten om mycket, såg olika möjligheter. Hennes kraft, driv och engagemang förde henne framåt i den riktning hon ville gå. Det kändes så självklart. Hon såg sig själv klart, utan begränsande filter. Hon var nyfiken, kreativ och skapande. Hon var öppen för omvärlden och delade med sig av sig själv. Fortfarande fanns viss rädsla kvar, men hon vågade stanna kvar i obehaget - ett pirrigt, bubbligt sådant. Och agerade utifrån sina egna beslut.

Hon påminde sig själv: “Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”. Hon tog sin rädsla i famnen, och gjorde det hon bestämt sig för. Det hon ville. Och det hon behövde. Hon trodde på sig själv nu. För djupt där inne visste hon att det vilade en skatt. Mer värd än pengar och prestige. Hon visste att den fanns. Hon kände glöden. Hon visste vem hon var. Hon visste vad hon hade att ge och vad hon behövde få tillbaka. Ibland kunde hon verkligen känna sitt eget värde. Och de stunderna kom allt oftare.

Inom sig hörde hon orden: “Låt det ljus som bor i mig få möta det ljus som bor i dig”.

Hon som är jag.

Foto: Nina Larsson