Offerkoftan
Hon kände sig liten och övergiven, ville bli tröstad och omhändertagen. Hon kände sig så ensam inuti, behövde kärlek och gemenskap men stötte bort alla från sig. Hon ville bli sedd och lyssnad på. Men drog sig undan och sade inget av det där hon skulle ha behövt säga, utan ville att de andra skulle förstå ändå. Hon ville att andra skulle ge henne det där hon så väl behövde, men hon klarade inte av att be om det.
Hon slutade att ge av sig själv, slöt sig och fick svårt att ta emot. Hon tappade tilliten till sin egen förmåga, jämförde sig med alla runt omkring. Självtvivlet började gro. Den inre kritikern erövrade mer och mer av hennes tankeutrymme. Hon kände sig mindre och mindre, mer och mer osynlig. Oviktig och betydelselös. Inuti henne kändes det trångt, trassligt och tungt. Hon var vilsen och hade svårt att hitta tillbaka. Hon ville…. SEN (men inte nu).
En dag hade hon insett att när hon var i sin offerroll, så fick hon äntligen vila. Vila från intryck och vila från sin egen medvetenhet. Då behövde hon inte längre kämpa med sina egna och andras förväntningar och eventuella misslyckanden från de egna perfektionistiska prestationskraven. Hon behövde inte längre känna ansvar för att alla omkring henne skulle må bra och ha det fint tillsammans. Då behövde hon inte längre anpassa sig och tillmötesgå olika viljor och personligheter.
När hon var i sin offerroll stängde hon känslomässigt av och gick in i ett passivt viloläge. Hon hamnade i en slags välbekant återvändsgränd, som någon gång blivit en form av trygghet. Hon hade kontroll där i sin mycket begränsade värld.
Hon ville inte längre leva och känna sig som ett offer för omständigheter. Det kändes ostimulerande, förlamande och tungt. Hon ville skapa sig ett liv utifrån den hon var. Därför hade hon de senaste åren verkligen lagt ned tid, engagemang och pengar på sin egen personliga utveckling. Hon hade valt att vara modig, öppen och sårbar. Hon hade tagit emot hjälp och stöd från andra, öppnat upp för vägledning, varit villig att “göra jobbet” för att må bättre.
Hon hade lärt sig massor om sig själv - och med sig själv. Hon hade stärkt sin självmedkänsla. Den inre kritikern hade blivit tystare. Hon visste nu hur hon kunde höja sin sinnesstämning och vad hon kunde göra när hon kände att det blev för tungt och hon behövde gråta. Hon visste att tankar och känslor som hon försökte motstå och inte erkände för sig själv, skulle kvarstå och bara växa sig starkare och bli mer intensiva. Hon visste att hon behövde ta emot det som kändes, tillåta det för att sedan kunna släppa det och låta det passera vidare.
Hon visste att hon hade skapat sitt liv genom de val som hon hade gjort - små som stora. Hon visste att alla de icke-val hon gjort också varit val. Hon hade själv varit ansvarig för sitt liv i vuxen ålder och hon var så tacksam för att hon en dag valt att börja satsa på sig själv och sitt mående. Det kunde aldrig bli för sent i livet, men det kunde ju heller aldrig bli för tidigt.
Ibland kunde offerkoftan fortfarande åka på. Det var hon väl medveten om. Då lät hon den sitta på och kurade in sig i den en stund. Men ganska snart började den klia och hon tog av sig den.
Hon som var jag.
Foto: Nina Larsson