Hon kände sig frånkopplad och distanserad, som att hon befann sig på ett sidospår till livet. Å ena sidan pågick livet här och nu, å andra sidan rann tiden bara iväg så fruktansvärt fort. Det var ingen härlig känsla. Eller tanke. Det var som att hon var här, men ändå inte. Hennes kropp var här, men inte hennes sinne. Så smärtsamt medvetet frånvarande. Med blicken förlorad i ingenting.

Hon hade känt så tidigare i sitt liv. Då när hon fortfarande hade en tillsvidareanställning och fullt upp med logistiken för familjens fyra barn. Då när belastningen på henne hade varit större än hennes återhämtning. Hon hade suttit i bilen på väg till jobbet, stillastående vid ett rödljus och betraktat alla andra som for förbi framför hennes ögon. Troligtvis var de också på väg till sina jobb. En ständig ström av bilar, av människor, på väg någonstans. Allt hade rört sig runt omkring henne. Men själv hade det känts som att hon stod still. Ensam kvar i allt som rörde sig på insidan.

Då som nu hade hon en känsla av att inte vara riktigt delaktig i det pågående livet. Det snurrade på alldeles för fort. Hon hann inte med. Samtidigt var hon tillbakahållen i något slags livets väntrum. Ett slags tillstånd där tiden gick väldigt långsamt. Snart, snart kommer någon att säga: Nu är det din tur.

Hon som är jag.

En mjuk paus för dig - mitt i allt

Låter det lockande?

Här kan du ladda ned min kostnadsfria PDF.

Låt de små stunderna få göra skillnad.

I livets väntrum

Livsrymden

Minskad uppkoppling - för ökad inre och yttre kontakt