Kanske börjar vi nu tänka att Chat-GPT och andra AI-verktyg har svaret på alla våra frågor. Redan idag har vi ofta inte tid att lyssna in och känna efter vad som pågår inuti oss. Vi stressar på och har inte riktigt tid att stanna upp i vardagen.

Som föräldrar har vi, så länge barnen är små, inte bara ansvar för oss själva. Vi behöver vara förebilder, visa vägen och vara medvetet närvarande längs vägen. Jag blir alltid lite ledsen när jag ser föräldrar som är så fokuserat engagerade i sina mobiler, samtidigt som deras barn sitter bredvid - ibland med en egen mobil i handen. Jag tycker att det är bra att Folkhälsomyndigheten har kommit med nya rekommendationer om föräldrars skärmvanor. Det handlar bland annat om att ha mobilfria zoner i hemmet för både föräldrar och barn och att inte titta i mobilen när du är tillsammans med ditt barn, om ni inte gör något tillsammans på mobilen.

Barns språkutveckling går hand i hand med den kognitiva utvecklingen och språket utvecklas i samspel med barnets viktiga vuxna. Här tränas till exempel turtagning, ögonkontakt, att ge och ta emot i både språk och handling. Barn gör inte som vi säger. De gör som vi gör. Så det är dags nu att reflektera över den egna skärmanvändningen och hur den kan påverka våra barn. Vi behöver skapa rutiner, få hälsosamma vanor, där vi också kan lägga bort mobilerna. Vi behöver bryta makten de har över våra liv.

Vi är alla på vår egen resa i den här världen, men vi är också här tillsammans. Och vi behöver känna att vi har varandra. Vi behöver se varandra, låta våra blickar mötas, låta oss upptäcka omvärlden tillsammans med andra människor, de som är viktiga för oss. Vi behöver känna att vi tillhör en gemenskap. Vi behöver inte mer ensam skärmtid.

Jag använder själv ChatGPT som stöd i mitt arbete. Tidigare även i mitt skrivande. Jag kunde ha ett textunderlag, som jag bara ville forma färdigt och då bad jag om att få återkoppling. Det blev bra och välskrivna inlägg och det mesta var mina egna formuleringar. Men det var också som att något försvann på vägen. Något som är svårt att sätta fingret på. Jag började känna en viss osäkerhet när jag skulle skriva. Ett gammalt mönster av otillräcklighet vaknade. Jag slutade lita till min egen inre röst i mitt skrivande. Och den energi som tidigare varit instoppad i och mellan orden i mina texter, alltid valda med omsorg för sammanhanget, försvann.

Jag har alltid mått bra av att uttrycka mitt inre i ord. Jag har tyckt om att skriva. Då får jag i egen takt reflektera och sätta ord på det som behöver tid att växa fram. Det är också därför som jag efter sommaren kommer att öppna upp för både samtalsstöd och skrivstöd. Olika vägar i samma riktning.

En mjuk paus för dig - mitt i allt

Låter det lockande?

Här kan du ladda ned min kostnadsfria PDF.

Låt de små stunderna få göra skillnad.

Minskad uppkoppling - för ökad inre och yttre kontakt

I livets väntrum

Töm inte din energikanna helt - om återhämtning