Semesterbubblan

Hon kände sig otåligt rastlös i kroppen, där hon låg stilla på sin solsäng. Hennes hjärna behövde något att sysselsätta sig med. Den var så van vid att ständigt vara påkopplad, så nu irrade hennes tankar vilset omkring utan fäste. Tänk att det kunde vara så svårt att slappna av och “bara vara”. De flikiga palmbladen böljade långsamt upp och ned i vinden och gardinerna kring solsängen fladdrade till. Luften som förflyttade sig livligt gav henne svalka i den intensiva värmen. Längs poolkanten denna eftermiddag hängde några turister med solglasögon på näsan och ölburk i handen. För de verkade festen börja nu. En annan gick runt poolområdet, varv efter varv. Han verkade också ha svårt att sänka tempot. Alla var där i sina egna små semesterbubblor. 

Mest uppskattade hon att vakna innan solen gått upp över bergen för att tillsammans med sin man ge sig ut innan frukost. Hon njöt verkligen av terrängen, växtligheten och den vackra utsikten över den grönskande dalen. Och att efteråt äta en efterlängtad frukost med smakrik färsk frukt, en kopp kaffe och annat gott. Att sen ligga i det gassande solskenet var som ett slags arbetspass för henne. Mer krävande än vandringarna uppför och nedför i bergen. Ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass. Visst var det också skönt och vilsamt där hon låg i skuggan av palmerna mellan baden, men ändå var det nästan som skönast när det väl var över. Då kunde hon liksom äntligen andas ut och låta hela kroppen få vila. Hon var oerhört tacksam för AC:n på rummet. En uppskattad och välbehövd paus från den påtryckande värmen.

Tänk att någonstans i henne levde ändå pressen kvar om att bli brun. Hon hade kämpat mycket i många år för att bli lika brunbränd som andra i hennes närhet. Dock inte när hon som liten tyckte om att sitta i skuggan och leka. Då var det hennes mamma som sagt: “Men inte ska du sitta här. Kom ut i solen och lek.” Men senare som tonåring hade hon tillverkat någon slags solförstärkare av vikt kartong som kläddes in i aluminiumfolie. Hon satt i solen och höll den under hakan för att få större effekt av solandet. Som en sollampa. Hennes mamma hade haft en så´n. Och visst blev det resultat. Ett knallrött ansikte. Egentligen hade hon haft ouppnåeliga mål för sig själv. Hon kunde aldrig bli så där pepparkaksbrun. Hon hade inte den hudtypen. Nu hade hon i stället en känslig och solskadad hud. Det blev allt tydligare. Och flera små skrovliga märken, som visat sig vara basaliom, hade opererats bort. Ändå väcktes fåfängan och jämförandet fortfarande i henne. Det måste ju synas att vi har varit på solsemester.

Eller måste det verkligen det? Hon påminde sig själv. Att bränna sig i solen var ju inte längre bra för henne. Inte för hennes man heller. Så de var noga med att smörja in sig. Det var en del av morgonrutinen numera. Så mycket fokus som vi lägger på vårt yttre, när det riktigt viktiga egentligen finns under ytan. Hur det känns på insidan. Under dessa dagar hade hon ändå mer och mer kunnat släppa den stress och press som hon levt med under många år. Hon hade valt mer inifrån sig själv, följt sina egna behov och valt att läsa sin bok i skuggan. Väldigt begränsad tid låg hon i solen. Katastroftankarna hade glesats ut. Totalt sett hade hon  verkligen njutit av veckan. Allt det vackra, allt det goda, allt det sköna. Tillsammans med sin man i deras välbehövda, något sköra, semesterbubbla.  

Hon som är jag. 

Foto: Nina Larsson