Kvinnan i poolen
Med små och lite stapplande steg skred hon med ståtlig hållning långsamt genom poolens klara vatten. Hon lät vattnet varsamt och svalkande smeka hennes märkbart åldrande kropp. En dag skulle allt det här vara över för henne med.
Hon var medveten om att hon behövde släppa taget om sina allra djupaste sorger. De som hon så krampaktigt höll fast vid. Hon kunde inte längre låta dem förmörka det pågående livets ljusare sidor. Hon ville ju hellre åldras än inte alls. Hemma hade hon i flera år levt ensam - med sig själv och sina minnen. Kärleken hade vandrat hand i hand med sorgen. Båda ständigt närvarande. Så närvarande att hon själv blivit frånvarande. Hon hade ställt sig på sidan av livet, blivit mer av en betraktare. Hon var där, men ändå inte.
Hon hade ofta känt sig ensam. Visst hade hon många omkring sig. Nära och kära. Fina människor som värnade om henne och bara ville henne väl. Hon behövde bara sträcka ut en hand, så visste hon att den öppet skulle tas emot av andras hjälpande händer. På något sätt var hon trygg i den vetskapen. Men oj, vad det tog emot att be om hjälp. Varför var det så svårt? Hon tyckte ju själv om att få hjälpa andra. Hon blev glad då, kände sig betydelsefull och behövd. Livet blev plötsligt meningsfullt igen. Det gjorde gott i själen och stillade en slags oro. Och ändå var det så svårt att själv be om hjälp.
Flera år hade hon varit ensam. Livet hade gått vidare utan den invanda tvåsamheten. Men det hade inte hon. Hon saknade sin livskamrat, sin tillsammans-människa, på ett sätt som inte kunde beskrivas i ord. Nu var det minnen som bar henne vidare. Kärleksfulla minnen som väckte sorg, men samtidigt också tacksamhet över allt det goda som livet givit henne. Hon tänkte på hur otroligt rik hon ändå var - både på år och barnbarn. Hon höll med om uttrycket som hon så ofta hört från sin svärmor - att barnbarn är livets efterrätt. Tankarna på hur de förgyllde hennes liv på så många olika sätt stärkte henne. Hon kände hur tacksamheten liksom strömmade igenom hela hennes kropp och hon blev alldeles varm inifrån. Vad vore hon utan sina älskade barn och barnbarn? Och vad hade de varit utan henne?
Med lättare steg och ett litet leende på läpparna lät hon vattnet rinna av innan hon beslutsamt lämnade poolen för att åter lägga sig en stund i det värmande solljuset. Hon kände starkt att det var dags nu. Hon längtade hem till sig. Den tid som gått kunde hon inte få tillbaka. Från och med nu skulle hon vara mer närvarande i den tid som kommer. Hon var redo för förändring och öppen för en uppdaterad version av sig själv. Inte för att bli någon annan än den hon varit, utan för att vara ännu mer sig själv.
Foto: Nina Larsson